Cantillon-effekten - en omvänd Robin Hood

Redan för hundratals år sedan visste man att expansion av penningmängden - inflation - var ett sätt att ta från de fattiga och ge till de rika. Richard Cantillon, ekonom verksam i Paris under tidigt 1700-tal och känd som en av de första att introducera modeller i ekonomisk teori, beskriver i sin avhandling Essai hur en konstant ökande penningmängd devalverar valutan och gynnar dem som först kommer i kontakt med de nytryckta pengarna.

Penningmängden expanderar som bekant genom att banker skapar nya pengar som ges ut i form av lån. I detta ögonblick har penningmängden ökat utan motsvarande ökning i utbudet, dvs mer pengar jagar samma mängd varor med prisökning som följd. Enligt Cantillon är mottagarna av dessa lån de stora förmånstagarna, eftersom de kan spendera pengarna innan effekten av den ökade penningmängden propagerat ut i ekonomin. De som i sin tur får pengarna - exempelvis ett företag som fått ett statligt kontrakt - spenderar dem i en miljö med något förhöjda priser. Förlorarna är de som rör pengarna sist, dvs låginkomsttagare utan tillgång till kredit och pensionärer, som verkar i en miljö där prisökningen är fullt etablerad.

Cantillon-effekten är tydlig i dagens samhälle, där penningmängden expanderats på ett extremt sätt under flera decennier, och särskilt sedan finanskrisen 2008/09. Den centralt styrda ekonomin blir alltså ett instrument för att omfördela välstånd baserat på privilegium snarare än produktivitet.