The Memo förklarat

Ända sedan onkel Sam räddade Väst från nazisterna har vi betrott Amerika som världspolis, något som gäller även idag. Men ett sådant förtroende kräver att vår käcka 50-talsbild av Staterna återbekräftas, åtminstone till något minsta minimum. Kriminellt eller oansvarigt eller banarepublikbeteende fläckar den bilden. Och vad The Memo visar är just ett sådant beteende.

Vad som målas upp är ungefär följande. Löfvén står mot Reinfeldt inför Riksdagsvalet 2014. Eller låt oss säga att Löfvén står mot Bildt, för att ta ett exempel på en person med liknande polariserande effekt som Donald Trump. Bildt har en perifer frivillig utrikespolitisk rådgivare från olje- och gasindustrin Ian Lundin.

I vanlig ordning gäller det att smutskasta den andra sidan och båda sidor använder sig av "motståndarresearch". Socialdemokraterna vänder sig till tankesmedjan Tiden för detta uppdrag. Man vet att Bildt reser en del till Ryssland och Tiden vänder sig till en nu pensionerad spion - låt oss kalla honom Kristoffer Stål - som en gång i tiden var ansvarig för Rysslandsdetaljen på MUST. Socialdemokraterna betalar Kristoffer en stor summa pengar för vad som senare kommer att kallas en "dossier" om Bildts förehavanden i Ryssland. Bland annat ska Bildt ha engagerat prostituerade för att kissa i sängen på det hotellrum i Moskva som Göran Persson och hans fru en gång ska ha sovit i. I senare utskottsförhör framkommer att Kristoffer får uppgifterna genom att betala gamla kontakter i Moskva för information.

Dossiern cirkuleras och får snart egna ben. En gammal ärkemoderat - låt oss kalla honom Johan Mackhane - med ett horn i sidan till Bildt får tag i dossiern och läcker den till Säpo. Säpoledningen blir av någon anledning eld och lågor och kontaktar själva Kristoffer Stål och köper mer information av denne om Bildt. Samtidigt har man ögonen på Bildts rådgivare Ian Lundin, som även han har gjort resor till Ryssland. På Säpo vill man väldigt gärna avlyssna Lundin (och även Bildt, men det är en senare fråga), men utan relevanta skäl vet man att det inte går att få de nödvändiga tillstånden. Men med den nyligen erhållna dossiern i hand kommer de på en djävulsk plan. Vi tar dossiern som underlag för en avlyssningsansökan mot Lundin, tänker de.

Sagt och gjort. Utan att nämna att dossiern är baserad på overifierad information, och utan att nämna att dossiern kommer från Tankesmedjan Tiden och utan att berätta (som senare framkommer i utskottsförhör) att Kristoffer Stål är en uttalad och passionerad Bildt-motståndare, och med hänvisning till en online-artikel på Aftonbladet.se om Ian Lundin med Stål som källa och utan att nämna att det var tankesmedjan Tiden som organiserade Ståls intervju med Aftonbladet.se så ansöker man och får avlyssningstillstånd. Ansökan signeras av Säpo-chefen Johannes Koma och biträdande riksåklagare på Justitiedepartementet. Avlyssningen påbörjas.

Kristoffer Stål kan inte hålla sig och nämner i en tidningsintervju med Expo sitt förhållande med Säpo, varpå han klipps av som källa. Men på Justitiedepartementet har en tjänsteman Björn Orre fortfarande kontakt med Stål. Detta kommer i dagen veckorna efter valet och vederbörande sätts i källartjänst. Samtidigt framkommer att Orres fru Nanny jobbar för Tankesmedjan Tiden, som alltså är betald av Löfvens kampanjorganisation för att producera anti-Bildt-information. Orre förser kontinuerligt Säpo med den information som hans fru på Tiden gräver fram, på Socialdemokraternas räkning.

Månaderna går och avlyssningstillståndet måste enlig lag med jämna mellanrum förnyas med underskrift av högsta ledningen på Säpo och Justitiedepartementet, och endast om ursprungliga skäl eller nya misstankar om brott kan styrkas. Tillståndet förnyas vid tre tillfällen, med underskrifter av bland andra Johannes Koma, Anders Mackhabe och Rolf Rosensten. Månad efter månad är Ian Lundin och alla i hans omgivning underkastade säkerhetspolisens fulla styrka och oerhörda förmåga. Några misstankar om brott vädras aldrig och inget åtal väcks mot Ian Lundin.